Åkte med gott humör, jag, Michaela min dotter Linn, Kiara och Hiki, till Göteborg på onsdag morgon. Första delen gick bra, sen kom de sämre vägarna. Vi höll oss under hastigheten och försökte dock köra så gott vi kunde.

Tyvärr räckte inte det och en halvtimme från Göteborg, med en lastbil framför oss, hamna vi plötsligt i en hög med modd, fick en sladd, snurra runt ett par varv för att slutligen krocka med ett räcke...

Med i stort sett blotta förskräckelsen och chocken efter krocken lyckades vi sen köra vidare, irrade runt i Göteborg och försökte komma fram till Hotellet (körde samma sträcka tror jag 3 - 4 gånger innan jag till slut gav upp, och tog bussfilen in...). In på Hotellet, hämta andan, tog värktabletter och la sig för att försöka sova...

Sen körde vi på som vanligt med utställningar och allt. Hiki fick en reservplats i öppna klassen på torsdagen och på fredagen en slät 1:a. Jag är jättenöjd och glad! Hon skötte sig som vanligt superbra! Mika hade pokalen framför ansiktet, men Kiara vägra göra annat än att passgå... Domaren sa att om hon rört sig som hon skulle så hade hon blivit bäst i ras... surt sa räven....

Körde hem en dag senare, eftersom ena framlyktan var krossad och ljuset felriktat - fick köra med dimljus hem. Livrädd hela vägen - tog 10 timmar hem...

Och sen dog jag... Nästan *ler* Nu puttrar jag runt på småvägarna och kör som snabbast i 50, jobbar upp självförtroendet igen och äter lite tabletter för värk i rygg och nacke. Men snart är jag ute på de stora vägarna igen och siktar på nästa utställning! God fortsättning på alla!

Kramar Pernilla